För er som följer bloggen så har vi startat ännu en tävling i vår facebookgrupp. Sök på skrivsidan och delta.
Välkomna!
SKRIVARTÄVLING
23 augusti, 2010”Vi i Villa” av Hans Koppel
22 augusti, 2010Boken handlar om Anders som bor i villa och lika gärna kan vara du. Hans dotter mobbas och Anders bestämmer sig för att göra något åt saken – eller så är han bara uttråkad.
Den är otroligt träffsäker och jag flinar igenkännande flera gånger. Gestaltningarna är mycket bra och Koppel har skrivit den i du-form och med mycket dialoger. Den påminner mycket om solsidan fast den är bättre. Ett filmbolag skulle kunna använda boken som filmmanus rakt av.
Läs den – En mycket bra bok som vi alla kan lära oss något av även om Koppel skriver om självklara vardagliga ting och interaktioner.
Kungens födelsedag av Hans Koppel
21 augusti, 2010Fick den senaste boken av pseudonymen Hans Koppel, Koppel som för övrigt ska outa sig nästa vecka.
Boken handlar om ett par livsöden som flätas samman av vardagshändelser. Vi har kungen, livvakten Johan, Milou och Fredrik, Axel med flera.
Koppel är duktig på att gestalta öden med små medel, mestadels genom dialog och boken är behagligt pratig, lite mysig men inte mer än så. Den är skriven som ett filmmanus och boken är tunn. ”Passar utmärkt i handväskan”, sa min vackra fru och snodde den direkt, utan att skämmas.
Koppel låter läsaren tänka mycket själv vilket ibland är riktigt befriande men boken kommer inte att lämna enorma fotsteg i litteraturen. Deet känns lite som Koppel skrivit denna under lite tidspress. Enormt kul dock att förlaget (Telegram) satsar på små format i ren Oscar Wilde anda, mer sådant.
När jag jämför Koppels tidigare bok Vi i Villa så är den här boken lite plattare och inte lika bra som hans tidigare. Synd, för jag gillade verkligen Vi i Villa.
Men boken är ändå mysig och jag gillar verkligen gestaltningen av vår kung. Det är den jag kommer minnas med värme men inte mycket mer.
Recension av ”Hundraåringen”, Jonas Jonasson
29 juli, 2010Boken handlar om hundraåringen Allan Karlsson som vill ha en grogg och tar ett nytt steg (ut genom ett fönster) mot nya äventyr. Boken är en småkul variant på Baron von Munchausen och Forrest Gump och Allan Karlsson gestaltas härligt sorglös som tar dagen som den kommer och där allt kan hända.
Det är en skröna med två paralella sido spår. En i nuet och en i dåtid där den i dåtid är den stora behållningen. Vi får även en historisk genomgång, även om den är aningen förlagd till ljugarbänken. En skön story helt enkelt.
Skrivtips
28 juli, 2010En del tycker det är underligt att lektörer hackar en del på författare som använder många ”hade” i sina böcker. Ibland kan jag räkna upp till tjugo stycken ”hade” på en sida. Argumentet en del använder är att en hel del etablerade författare gör det.
Visst gör de det, det betyder inte att det är okej i mina ögon. En del ”hade” är oundvikligt om man skriver i imperfekt vilket de flesta gör. Men tänk så här, om du undviker att skriva ”hade” så kommer ditt skrivande att utvecklas, din text se bättre ut och ditt språk varieras till en mycket högre grad. Dessutom kan många av dina ”hade” helt strykas utan att det påverkar texten. Prova.
Du kommer lära dig skriva skickligare. Ta inte alltid genvägar.
Recension av ”Fru Bengtssons Andliga Uppvaknande”, Caroline L Jensen
25 juli, 2010
Boken handlar om Fru Bengtsson som tillsammans med Djävulen gör upp med Gud genom att bryta alla de tio budorden. Den har även ett kreativt omslag som gör sig läcker i bokhyllan.
Det är en skön och lättsam bok med en hel del humor där författaren driver med både religion och de som följer den. Samtidigt är den intelligent skriven. Gestaltningen av Djävulen är den bättre och jag myser fortfarande åt meningen ”Det var som fan”, sa Djävulen.
Caroline L Jensen vänder upp och ned med det mesta och jag tror att vi kommer få se mer utav henne, dock i bättre böcker än den här. Hon kan bättre känns det som även om boken var bra.
Det enda som irriterar mig är hur boken i början berättas på Astrid Lindgren manér och att jag velat ha den mer uttömd, lite djupare. Annars en rekommendation från mig.
Recension av ”Tre Sekunder”, Roslund & Hellström
22 juli, 2010Boken handlar i huvudsak om infiltratören Piet som hjälper polisen att sätta dit den polska maffian. Han lever ett dubbelliv och med en ständig press av att bli avslöjad samtidigt som han har dåligt samvete för sin familj. Han kan när som helst bli avslöjad.
Samtidigt utreder kriminalkommissarie Ewert Grens ett mordfall och kommer väldigt nära Piet och de poliser som skyddar infiltratören. Så nära att att det blir riktigt farligt för Piet, för farligt.
Boken är intensiv och väldigt bra skriven. Det är första boken jag läser av herrarna Roslund och Hellström och vill läsa mer. En riktigt bra story som skiljer sig markant från de flessta andra kriminalromaner. Jag rekommenderar den starkt.
Research
16 juli, 2010Hur viktigt är egentligen research? Om vi nu utgår från en vanlig deckare så kan det vara otroligt viktigt men i vissa fall kan man göra undantag. Man får gå på magkänsla helt enkelt.
Det handlar trots allt om vad läsaren tycker är trovärdigt. Två exempel är Rikskrim på Polhemsgatan i Stockholm och beteckningar. De flesta läsare tror att de sitter i egna kontor, för det har man sett på TV, medan de i själva verket sitter i kontorslandskap. Att använda de exakta polisiära beteckningarna vid en häktning kan även det slå fel.
Så vad är då facit? Det finns inte direkt något. Schabloner är ibland ett måste men hur långt kan man gå tror ni? Personligen så föredrar jag schabloner, att utgå lite från läsaren och de gängse uppfattningarna men att ändå hålla sig så nära sanningen det går. Hur är till exempel en torped klädd och hans beteende … jo är han jugoslav så är han rakad på huvudet, röker, väldigt arrogant, tung guldkedja och gärna klädd i mjukisbyxor eller jeans och en skinnjacka till det. Gestaltar man honom på annat sätt så blir det inte trovärdigt för läsaren. Många läsare vill känna sig klyftiga och känna igen sina schabloner oavsett hur det egentligen ser ut.
Jag pratade en gång med en kriminalkommissarie som suckade varje gång han såg en deckare på film eller läste en bok. Samtidigt sa han att om man skrev polisarbete korrekt skulle alla tycka det var otroligt tråkigt att läsa. Alltså kommer upplevelsen före teknaliteterna.
Samma sak med gestaltningar av karaktärer. Trovärdigheten speglas av läsarens uppfattning av schabloner men även äkta erfarenhet. Hela tiden finns en balansgång. Vid exempelvis rättsmedicinskt förfarande vill varenda läsare ha det väldigt bra underbyggt men vid gestaltningar av en obducent godtar man alla schabloner som finns. Helst ska han vara en kuf som äter en smörgås över liket. Lite överdrivet men ni fattar. När obducenten däremot är huvudperson ja då kan man göra henne eller honom mer vanlig. Exemplen är många.
Är det en kriminell biografi vill man att allt ska vara korrekt, slang, utförande av rån med mera. Är det en bok om kriminella mc-gäng så måste man vara påläst eller insatt om hur de verkligen fungerar för att undvika att läsaren blir vilseledd eller att förstå-sig-påare sågar den vid fotknölarna.
Det här är nog den svåraste balansgång som finns inom skrivandet och oavsett vem du frågar, kommer du få olika svar.
Vad tycker du?
Recension av ”En nästan vanlig man”
14 juli, 2010En nästan vanlig man
av Buthler & Öhrlund
Ponto Pocket
Boken är den andra om kriminalkommissarie Jacob Colt och hans kollegor, som famlar lite i mörker när flera mord verkar ha med varandra att göra.
Samtidigt handlar den om tre vänner inom affärs- och finansvärlden som tröttnat på att festa och snorta kokain och vill hitta nya kickar. I trion börjar snart en intrig där det handlar om att överleva de andra.
Christopher Silferbielke är den drivande av de tre och även om han är den stora skurken i boken så är det också gestaltningen av honom som blir den mest färgstarka. Huvudpersonen Jacob Colt försvinner nästan och blir dessvärre en bifigur. Däremot är trovärdigheten av polisarbetet och det rättsmedicinska väldigt bra.
Det kändes som om jag läst boken förut då den är en svensk ”American Psycho” blandat med lite av Jan Guillous ”Ondskan”. Författarna gestaltar nästan enbart med hjälp av perspektiv vilka det kryllar av i boken. Allas tankar kommer på pränt och skiftningarna sker hela tiden. Lite för enkelt och ibland aningen rörigt.
Ändå är boken hyfsad, historien håller mest tack vara Silverbielke. Utan gestaltningen av honom som vidrig, hade jag aldrig fortsatt läsa. Men den är ingen sensation utan mer en tristessflykt i ett par timmar.
Jag följer hellre Silferbielke än Jacob Colt om det skulle bli någon uppföljning av just honom.
Att vara ett varumärke och författare del 2 av 3
10 juli, 2010Några promille av alla som skickar in sitt manus till förlagen blir publicerade. Ingen munter siffra för den som vill så gärna. Och överallt tycker folk att det stora delar av det som publiceras, det som släppts genom knappnålens öga, är inga märkvärdiga böcker.
Hur mycket handlar det egentligen om språket, kvaliteten eller storyn? Hur mycket handlar det om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle?
Om man jämför med en sångartist som sjunger ute i skogen för sig själv och hoppas det hörs till storstan, där alla agenter och musiköron sitter. Så är det ungefär samma sak, när en skribent skickar in sitt manus och bara sitter och väntar.
Det är ungefär lika stor chans att Bert Karlsson är ute och plockar svamp som att – ”Vi vill publicera din bok” dimper ner i lådan.
Man måste synas redan nu och ställa sig på rätt plats. Har tidigare varit inne på det och trycker på det igen. Hur gärna vill du ha din dröm? Men för att verkligen förstå hur saker och ting fungerar i denna bransch så gäller det att studera branschen. Det är mer jobb än att skriva sitt manus, tro mig. Men man måste läsa allt man kommer över om förlagen, om andra debutanter, om andra författare, lära sig pulsen och känslan och fylla sig av kunskap. Hur går det till?
Det räcker inte att tro man är aktiv genom att sitta bakom nätet och läsa på forum, utan världen är så mycket större än så. Vad händer utanför skärmen? Kontakter betyder mycket. Men jag kan inte, orkar inte, vågar inte, min text talar för sig. Säger varenda kotte som vill. Och så klagar man på den som glider förlagsmacka genom någon.
Nej, förlaget behöver dig. Du behöver inte förlaget. Ska din känsla vara. Du ska sätta värde på ditt arbete och det enda sättet du egentligen gör det är att jobba med det, med dig utanför din text.
Skapa, som om du redan vore publicerad. Bygg upp ett namn med dagens verktyg och gratis sätt att sprida marknadsföring. Lär dig själv att tänka utanför boxen. Gör så de ser dig, din text och nyttja din tro på dig själv för att lyfta fram, kapa mark i denna bransch. Ta ett steg till och ett till.
Det är svårt men vem säger att det ska vara enkelt. Egentligen så bör man lyckas släppa en bok om man brinner för att skriva. Speciellt i ett så litet land som detta. Marknaden kanske är mindre men konkurrensen är också betydligt mindre. Och med dagens teknik i detta lilla land bör man se dig.
Men är det inte på grund av detta som det finns så otroligt mycket skräplitteratur säger någon. Jo, kanske det men dessto större anledning för dig att då lyfta fram din litteratur om du har den åsikten.
Har du bollat dina texter med folk och fått bra respons på dina texter från olika håll. Finns det bara en person att skylla på om du inte är den där promillen. Dig själv. För det handlar om att redan nu börja profilera dig. Tro på dig, jobba hårt utanför texten, för du är inte sedd än.
Vem är du? Vad gör du? Varför skriver du? Hur skriver du? Varför syns du inte? Varför vet du inte hur branschen egentligen på djupet fungerar?
Var öppen och tänk utanför boxen. Ett medelstort förlag kanske får in tre tusen manus på ett år. Innan de får in ditt manus ska de redan veta att det är på gång. Nej, någon på förlaget ska till och med kanske fråga om det.
Nästa gång ska jag skriva om ett konkret exempel på hur jag hjälper andra att lyfta fram deras texter utanför boxen genom att skapa något som de vill ha.
Syns snart // Danne alias David Larsson
